Var börjar och slutar naturen? Är vi besökare i den, en del av den eller ÄR vi själva natur? Vad ska vi ha naturen till? Vad får vi göra och vad får vi inte göra i skog och mark, och vem bestämmer det? Vem är det egentligen som är i vägen, är det vägen eller är det älgen…? Vilken syn på naturen har DU?
Kanske gränser inte existerar, och kanske kan ingen äga marken vi går på? Människor och djur samsas om det som finns och anpassar sig efter väder, vind och naturens gång. I den här världen kan också nygamla tankar och idéer om naturens egna rättigheter rymmas. Själva ordet ”Natur” och avgränsningar av vad som tillhör den eller inte behövs inte, för här finns vi mitt i den värld vi är skapade för. Praktiska kunskaper är viktiga men någon vetenskaplig förklaring om ”varför” behövs inte. Naturen har en viss mystik, och kanske är norrskenet i själva verket en drake som flyger förbi på himlen?
Någon gång under ”de gamla grekernas” tid tog människan ett steg ut ur naturen. Vi ställde oss vid sidan av och började betrakta oss själva och den mänskliga kulturen som något lite finare och högre stående. Det var också nu som själva ordet Natur uppstod, för att särskilja människan från ”det andra”. Sedan dess har vi studerat, upptäckt, undersökt, sorterat, organiserat, experimenterat och förklarat. Växter och djur har fått latinska namn och alla grundämnen finns ordnade i ett periodiskt system. Naturfenomen har fått vetenskapliga förklaringar och norrskensdraken har flugit sin kos. Kanske ger det oss en känsla av trygghet och kontroll?
Naturen är en leverantör. Den förser oss med råmaterial, upplevelser, energi, hälsa, välstånd, arbetstillfällen och mycket mer. Med de ekonomiska glasögonen på näsan kan vi mäta, beräkna och sätta en prislapp på allt. Från det konkreta som priset på en timmertrave, till det mer abstrakta som rekreationsvärdet av en stadsnära skogsdunge. Nyttan med naturen behöver en förklaring och därför uppfinner vi begrepp som Ekosystemtjänster och Grön Infrastruktur. Våra spår i landskapet är tydliga och ibland blir de kvar för evigt – vi lever i Antropocen, människans epok.
Att tänja på verkligheten för att få den att se ”perfekt” ut är inget nytt fenomen. Vi fotograferar, filmar, målar av – men vi väljer och väljer bort, vad får synas och inte? Antika statyer och romantikens svulstiga landskapsmålningar får nästan vår tids Instagramfilter att förblekna. I våra bilder av naturen undviker vi gärna spåren av oss själva, trots – eller på grund av? – att de är tydligare än någonsin. Vi poserar sällan på ett kalhygge i sociala medier utan väljer frodig ”urskog” och gärna en kaffebrasa i förgrunden. Naturen blir en livsstilsmarkör och reduceras ibland till en kuliss för att odla eller förstärka bilden av oss själva. Här lever drömmen och fantasin om Den Orörda Vildmarken, liksom en längtan tillbaka till något ”äkta”. Är det i själva verket det ”Ursprungliga” vi längtar efter?